I fyra decennier har tusentals artiklar och konferenser behandlat välfärdens kommande sotdöd. Längre liv och fyrtiotalisternas stora kohorter kulminerar i en alarmerande förökelse av 80- plussare framöver. Redan i slutet på 1980-talet räknade en ekonom från dåvarande Kommunförbundet ut att kommunalskatten till 2050 behövde höjas till 100 procent: ”Och därefter måste den höjas ännu mer.” Dåvarande finansminister Pär Nuder (S) manade fram ”köttberget”.Närmast obemärkt har nu denna apokalyps gått upp i rök. Från Kommunförbundets efterträdare, SKR, kommer glada tongångar. För första gången på länge sänks den genomsnittliga kommunalskatten. Vad har hänt?Det finns tre svar. För det första har SCB kraftigt krympt antal unga i sina befolkningsprognoser, i huvudsak till följd av minskad invandring. I snitt är kommuners kostnad för ett barn 200 000 kronor per år. Där sparas en del slantar. På marginalen spelar det roll att åtskilliga tusentals pensionärer blivit offer för pandemin eller dess ovarsamma hantering. Viktigare är att fler nu avstår från hemtjänst och särskilt boende, en effekt som väntas kvarstå under överskådlig tid.För det andra börjar insikten sjunka in att Baumols lag och Wagners lag inte alls är några naturlagar. Enligt Baumols lag måste välfärdsutgifter stadigt öka som andel av BNP om standarden ska hålla jämna steg med näringslivets produktion för att kompensera för lägre produktivitetsökning. Många har dock förbisett att välfärdens produktivitetsökning ser ut att vara lägre än den faktiskt är, eftersom nyttan av nya behandlingar i sjukvården och andra tekniksprång i princip inte mäts i national-räkenskaperna.Wagners lag stipulerar att ökan-de inkomster väcker ett större habegär för offentliga tjänster än för privata. Den har alltid varit mer av en politisk ambition än en ekonomisk nödvändighet.För det tredje var prognoserna om den demografiskt betingade skattechocken behäftade med ett vanligt tunnelseende inför tänkbara kriser. Framräkningen antar att världen i övrigt förblir densamma. Visst är det klokt att förbereda sig. Men i verkligheten händer åtskilligt, inte sällan angenäma överraskningar. Värde- ökningen i AP-fonderna blev långt högre än finansdepartementet spådde, vilket nu har växt till ett stort överskott i pensionssystemet.Räntan på statsskulden sjönk till noll under 2000-talet vilket gav utrymme för stora skattesänkningar trots demografiska utmaningar. Sänkt skatt på arbete främjade i sin tur sysselsättningen vilket ytterligare fyllde statens skattkista.Många angenäma överraskningar är inte heller någon skänk från ovan. Apokalypser kan ofta avvärjas med hanterbara insatser. Framåt är klokare digitalisering en sådan joker. Hittills rankar OECD Sverige sist när det gäller offentliga sektorns digitaliseringsstrategi. Det speglas också i ett nyss utkommet Global AI index där Sverige i stort rankas hyggligt, men regeringens arbete döms ut. Digitalisering i välfärden bärs just nu fram av privata aktörer som möter mycket motstånd.Men plötsligen händer det. Plötsligt kan kramare av den offentliga välfärden inse att förtroende skapas av att bli bättre än privata konkurrenter i stället för att försöka förbjuda dessa. Flera studier har redan tidigare ställt i utsikt att digitalisering ensam skulle kunna kompensera kostnadsökningen av fler äldre. Om detta sker ovanpå de nykomna prognoserna så öppnas återigen ett fönster för skattesänkningar. Fast domedagsprofeterna hittar nog lätt nya tänkbara farsoter.