Hur kan man förklara att fyra av fem svenskar har stort förtroende för regeringens och myndigheters hantering av coronapandemin samtidigt som dödstalen per invånare är bland de högsta i världen? Den frågan ställde jag för några veckor sedan på sociala medier. Hundratals kommenterade. En tredjedel anklagade mig upprört för att sprida oro. En tredjedel anförde mätfel i siffrorna. Den sista tredjedelen muttrade något om det ”sovande folket” som blint följer ledaren.
Idag, några veckor senare, vet vi mer. Sverige har fortfarande mycket höga dödstal. Huruvida öppenhetslinjen lönar sig i det långa loppet är omöjlig att säga. Däremot vet vi att handlingsförlamade myndigheter bär stort ansvar för onödiga missar. Svensk politik har en enastående oförmåga att delegera operativt ansvar och kapacitet. Socialstyrelsen, MSB och länsstyrelserna bollade logistikansvaret för kommunernas försörjning med skyddsutrustning i en hel månad. Spårningsapp, testverksamhet, och skyddsåtgärder för äldreomsorg har försinkats på liknande sätt.
Det kan jämföras med ett av de fattigare länderna inom EU, Portugal. Trots lika stor befolkning som Sverige har dödstalen i Corona legat på en femtedel av de svenska, med ungefär samma sätt att mäta. Portugal har mycket sämre tillgång till respiratorar. Man har inte heller drivit igenom restriktioner med böter eller straff. Däremot har den operativa krishanteringen varit föredömligt. Portugal utvecklade tidigt en app som alla kunde använda för att boka drive-in test, och som samtidigt gav en bild över smittspridning. Många fler har testats än i Sverige. Skyddsmaterial producerades snabbare hemma. Egna respiratorer snabbutvecklades. Enligt OECD blev Portugal ledande på innovationer för coronahanteringen, medan Sverige laggat.
Varför har Sverige inte lärt något av fallisemangen vid tidigare kriser som Tsunamin? Då kunde flera länder skicka evakueringsplan till Thailand nästa dag, medan svenska myndigheter skrev PM och bollade ansvar. Detta är inget olycksfall i arbetet. Just nu försöker starka krafter driva genom en ny lag som skulle innbära att även Riksbanken tappar en del av sin självständighet med följd att finansiella kriser hanteras av flera myndigheter med otydlig ansvarsfördelning.
Vill vi se en bättre krishantering nästa gång? Då måste vi utkräva en tydlig ansvarsfördelning av politiken och byråkraterna. Och vi mäste odla förmågan att kunna vara självkritiska, även i lägen som kräver uppslutning.