Sveriges offentliga utgifter ger i internationell jämförelse klena resultat per satsad krona. Samtidigt förbereds en vårbudget full av lågeffektiva utgifter. Påhejad av en del makroekonomer vill statsministern dessutom lätta på överskottsmålen för statliga finanser. De missar dock elefanten i rummet. Att släppa fram större offentliga utgifter gör föga nytta utan ett finanspolitiskt ramverk som stramar upp prioritering, resultatuppfyllelse och kontroll av pengarullningen.
En serie av nya forskningsrapporter från OECD och andra ställer offentliga utgifter i relation till ett index av uppnådda resultat som till exempel kvaliteten i utbildning, sjukvård, infrastruktur eller inkomstfördelning och graden av korruption. I några av dessa dimensioner har Sverige mindre goda resultat, i andra mycket goda, men dessa uppnås med ovanligt höga offentliga utgifter. Per satsad krona är resultaten klena jämfört med åtskilliga andra länder.
Ett exempel kan illustrera analysen. Förväntad livslängd speglar kvaliteten i välfärden, jämlikhet och levnadsstandard. År 1960 låg Sverige nära toppen av listan, innan Sverige blev ett högskatteland. Sedan dess har Sverige sackat till 13e plats trots kraftigt ökade välfärdsutgifter. Anmärkningsvärt nog ligger numera utpräglade lågskatteländer som Schweiz och Japan i topp. För andra mått som utbildningsresultat är tappet i kvalitet i förhållande till insatsen än mer dramatiskt.
Under 2000-talet har utgifterna höjts kraftigt på flera välfärdsområden utan motsvarande förbättring i prestation . Från 2010 till året innan pandemin, 2019, växte till exempel antal läkare i sjukvården med tio procent (per invånare). Antal läkarbesök föll i stället med 10 procent. Enligt en färska enkäter anser svenskar också att ineffektivitet är ett av den offentliga välfärdens största problem.
Mönstret går igen i kommunerna. Sedan millennieskiftet har kostnaden i grundskolan per elev i fasta priser ökat med cirka 20 procent. Antal lärare per elev i grundskolan har ökat med 8 procent och nästan lika mycket i gymnasieskolan, utöver en svällande kår av lärarassistenter. Ändå är resultaten överlag markant sämre nu än år 2000, och var det även innan flyktingvågen 2015. I kollektivtrafiken har antal resenärer ökat måttligt i förhållande till en stor ökning av investeringar och löpande kostnader.
Satsningar på infrastrukturkalkoner har blivit mer regel än undantag. Enligt flera studier struntar svenska regeringar, oavsett färg, nästan helt i infrastrukturinvesteringars samhällsnytta. I den nationella transportplanen för perioden 2010–2021 valde regeringar träffsäkert de med sämst samhällsekonomisk lönsamheten (inklusive miljöeffekter). Framåt satsar regeringen också mest på de infrastrukturprojekt som enligt Trafikverket tillhör de som gör minst nytta. Samtidigt växer en stor investeringsskuld ibland annat elnäten och vattenförsörjningen.
Sedan pandemin har hämningar släppt helt. Båda blockens statsbudgetar för 2022 innebar en kraftig tillbakarullning av arbetslinjen vilket minskar sysselsättning och skatteintäkter längre fram. Och nu förbereds den ekonomiska vårpropositionen med valfläsk som minskar hållbarheten i pensionssystemet och sjukförsäkringen. På bordet ligger även en bred utbyggnad av bidragssystemen där drivkrafterna för arbete försvagas för 170 000 personer. Den ansvariga utredningen har inte bemödat sig att räkna på jobbeffekter.
Frestelsen att använda offentliga utgifter för kraftfulla slag i luften har ökat till följd av skakiga majoriteter i Riksdagen och en uppluckring av informella budgetregler. Felsatsningar låser ofta in framtida generationer i dyra projekt. Därför behövs bättre demokratiskt robusta och långsiktiga institutioner för effektivitet i offentliga utgifter. I stället för att släppa överskottsmål och andra ramar behövs åtminstone tre initiativ:
- Institutioner som främjar effektiva offentliga satsningar. Australien har till exempel inrättat myndigheten ”Infrastructure Australia”. Den upprättar en prioriteringslista baserad på beräkningar av investeringars samhällsnytta. Ett svenskt ”Infrastruktur Sverige” bör ha större självständighet från politiken än Trafikverket, och även räkna på statliga investeringar inom välfärden och klimatpolitiken.
- Gardera bättre mot jäv och korruption. Kommunpolitiker har till exempel idag uppsyn över kommunala bolag där de själva sitter i styrelsen. Extern statlig revision av kommuner och regioner bör införas som även inbegriper effektivitetsrevion.
- Ett nytt finanspolitiskt ramverk. Det bör tillåta större utgifter än vad överskottsmålet tillåter enbart om det så kallade reformutrymmet i sin helhet används på ett sätt som ökar effektiviteten i offentliga utgifter. Riksrevisionen bör avgöra detta.